Hejsan!

Igår hade jag en dålig eftermiddag. Hade ångest. Mer ångest än vad jag haft på länge. Ångesten var så intensiv så att jag började att andas fortare. Kändes som början till en panikångest attack. Men lyckades lugna ner mig genom att fokusera på något annat. Började att läsa i en bok. Ångesten berodde på den dåliga kroppsbild jag har av mig själv och då föds rädslan för maten. Men igår efter att jag åt kvällsmat kom jag äntligen på vad jag ska göra när jag får ångesten. ÄTA! Kanske låter som en självklar sak, men jag har aldrig kunnat se det som en lösning på problemet innan. Men nu vet jag att det är det rätta.

Har funderat mycket över ångesten. Varför den uppkommer och när den uppkommer. Jag har kommit fram till att min ångest kommer när jag behöver mat, när jag ätit mindre bra. Så för mig gäller det att äta ordentliga portioner som gör mig mätt. Jag ska äta varierat från kostcirkeln så att jag ger kroppen all den näring den behöver. När jag känner att ångesten kommer (då mitt humör sviktar) så ska jag se till att äta något. Det sista som innebär att äta när ångesten bolmar upp kommer till att bli en riktig utmaning. Det vet jag, för det innebär att jag ska äta på "annorlunda" tider. Detta är något jag kan tycka är svårt. "Ska jag verkligen äta nu? Jag åt ju för bara en stund sedan och det är på tok för tidigt för mellanmål" Men hallå! Kroppen säger ju ifrån att den behöver mer näring! Äter jag bra måltider så kommer kroppen att vara nöjd tills det är dags för nästa mål.

Ångest är en sådan engeri tjuv. Den tar så mycket tid. Tid som jag gärna hade lagt på andra roliga, trevliga, lärande och unika upplevelser. Så om man skippar att låta ångesten ta en massa energi kan man istället få uppleva allt annat!

Jag själv upplever en starkare ångest nu när jag bryter mig loss från ätstörningen, än när jag var som djupast i den. Anledningen till detta tror jag beror på att jag nu kämpar emot ångesten och ätstörningens vilja. Tidigare har jag bara följt med ångesten och gjort som den har sagt. Men nu slår jag tillbaka och i början blir då ångesten extra stark, för den vill vinna. Men jag kan nästan ge mig tusan på att ju mer jag slår tillbaka ångesten, desto mindre kommer den att bli. Det kommer ta en tag men någon gång kommer den att ge sig. Denna gången är det inte jag som ger mig först!