Så var det helg!

 

Har varit helt slut idag. Har en massa förkylnings baciller som anfaller mig hela dagarna. När jag kom hem var jag ledsen, arg, trött och förvirrad. Jag mådde inget vidare. La mig och tänkte att jag skulle försöka sova. Brukar vanligtvis inte kunna sova på dagen, men idag sov jag i 2 timmar! Vaknade och gick på toa. Hej mens! Förklaring till dagens okontrollerade känslor var alltså PMS.

 

 

 

Fick tillbaka mensen för några månader sedan, men den har inte varit som "vanligt" ännu. Den är så liten så liten. Nu har den hoppat över en månad igen. Men nu är den här igen. Den är så oregelbunden så jag vet inte vad. Men den kommer ju iallafall om ändå bara på en kort visit. Det kommer (bör) stabilisera sig ju bättre det går med maten.

 

Att få tillbaka mensen var viktigt för mig när jag var som djupast i min ätstörning. Jag är en kvinna, kvinnor har mens och mens betyder att det kan bli bebis. Ja, jag vill väldigt gärna ha barn. Att få barn är en stor del av min framtids fantasi. Hoppas att ni får en bra kväll. Imorgon eller på lördag blir det lite bättre uppdatering från min sida kram!

 

Det ser inte bara på mitt arbete. Det sker troligtvis i din skola, i ditt arbetslag, i din kör, i din träningsgrupp och på alla andra ställen då vi umgås med människor. Det finns nog minst en person i ditt liv som talar och predikar om hälsa på ett extremvis. Ett vis som påverkar dig, oss, med en ätstörning.

 

I ettan på gymnasiet så minns jag en situation som påverkade mig och mina tankar. Jag var i ett arbetslag där huvudämnet på de gemensamma rasterna var bantning. Det diskuterades vad man fick och inte fick äta. Hur stor mängd som man fick äta av det som var tillåtet. Jag fick höra hur snabbt man tappade kilon och hur fräsch man blev. Där satt jag, en tjej på 16 år, men öronen vidöppna och sög in all information som en svamp. Självklart blev jag påverkad och la om hela kosten för att äta så "rätt" som möjligt.

 

Det var väl kanske just den stora skillnaden mellan mig och majoriteten av de andra i arbetslaget. Jag följde "reglerna" slaviskt och fuskade aldrig. De andra tog det hela med en nypa salt och unnade sig när de var sugna på något från den "förbjudna" listan. Jag slutade så småningom på praktiken och lämnade arbetslagets "hälsokonferenser".

 

Under en sommar på ett ålderdomshem så diskuterades det och jämfördes det vikt. Fick höra att en äldre kollegas flickvän vägde mindre än mig. "Jag är yngre och jag ska väga mindre än henne" tänkte jag. Detta var också oerhört triggande och ännu en gång dög jag åt mig som en svamp. Vad jag inte visste då var att kollegans flickvän var mycket kortare än mig och hade därför en lägre vikt som passade henne.

 

På min nuvarande arbetsplats finns det en PT och "hälsomänniska" i mitt arbetslag. Nästan varje dag sedan jag började där i september har våra samtal styrts in på ämnet hälsa. Det har handlat om hur mycket man ska träna vad man ska äta osv. Såklart har detta triggat min ätstörning, men efter nästan tre månader så började jag ta avstånd från dessa samtal. Jag kände att det blev så fel. Personen har fått mig att må dåligt, jag var presterade för henne och inte för mig. När jag lämnade jobbet för att träna var det för att visa henne hur "duktig" jag var. Hon såg mig aldrig när jag tränade. Men av någon anledning så tvingade jag mig själv till att träna för att kunna berätta att "Oj vad skönt det var att träna igår" när jag kom till jobbet nästa dag. Personen talar om för mig vad jag får och inte får äta. Vad som är "dåligt" och vad som är "bra". Aldrig något prat att som en fungerande människa behöver man äta av allt för att fylla kroppens behov. Man behöver äta något man unnar sig också för att tillfredsställa ens psykiska behov. Men på min arbetsplats kan jag även se personen äta sådant hon väljer att tala om för mig är dåligt. Jag menar inte att hon äter fel. Men vad jag försöker säga är att man ska inte tala och lära ut sådant som man själv inte följer. Talar en person om vad som är rätt och fel och sedan själv inte lever efter det, tycker jag det visar tydligt att det där med "rätt och fel" inte innehåller någon logik. Så prata inte om sådant som inte är hållbart. För det finns fler som jag som drar till sig alla knep, trix och "nyttigheter" som små svampar. Vi är extra känsliga och för oss är detta snacket mer skadligt än bra.

 

Ingen på min arbetsplats vet om min ätstörning, den märks inte längre på utsidan i samma utsträckning som förr. Jag har ett friskt BMI. Under de sista två veckorna innan jag gick på semester har jag varit så nära på att säga att jag har en ätstörning. Men av någon anledning vill jag inte heller säga det. Jag vill inte att mina kollegors syn på mig ska ändras. Jag vill ju inte ha min ätstörning och vill inte att den ska vara en del av mitt liv. Släpper jag in den i mina kollegors vetande så är jag orolig för att den ska få för stor fokus och att jag ska gå ner mig i den igen. Jag vill utesluta dess påverkan av mig. Är det någon som har varit med om liknade händelser? Är det någon som känner igen sig?

 

När jag skriver detta ser detta så kan jag börja se mönstret till början av min ÄS. Snart kan jag kanske även hitta den tidpunk då den föddes. Jag har nämligen insett att den har varit med i mina tankar under fler år än vad jag trodde.

Hejsan! Så var nyårsfirandet över och det nya året är nu här. Firandet igår innehöll både höjdpunkter och annat som inte var någon höjdare. Hade det underbart trevligt med god mat och gott sällskap hemma. Festen jag sedan gick på var ingen höjdare så stannade till strax efter tolv slaget. Somnade runt halv tre och vaknade strax innan klockan nio.

 

Dagen idag har bestått av en massa häng i soffan, ätit goda rester och en liten promenad. Detta har då verkligen varit en så kallad "slapp dag" och jag har klarat av det! Det har inte varit psykiskt jobbigt att sitta eller ligga ner största delen av dagen. Det har varit så skönt och avslappnande. Ingen stress och ingen press. Bara lugnt och stilla. De som lever med en ÄS vet nog hur svårt det är att vara stilla och inte "gör någonting". När det enda jag gjorde var att tänka på mat och kalorier (gör det fortfarande, men inte alls i den stora utsträckning som jag gjort tidigare) så klarade jag inte av sitta still. Jag var tvungen att röra på mig. Annars var jag ju en dålig människa! Eller? Nej så är det ju inte. Att ta det lugnt, varva ner och ladda om batterierna är viktigt och nödvändigt. Hur ska man annars orka med att verkligen leva?

 

Så kom ihåg den viktiga vilan. Menar såklart både den fysiska och den psykiska. Att röra på sig pga att ens ÄS säger åt en att göra det är inget man ska göra. När ÄS trycker på och säger "Rör på dig" ska man fortsätta att sitta, hitta något som kan få dig att fokusera på annat. Läs en bok, måla, spela tv-spel, ring en vän eller vad det nu är som fungerar för en. Att röra på sig för att ÄS säger det gör bara att ÄS får ett mycket större grepp om en. ÄS tar mer makt och det egna "Jaget" bleknar. När man då inte gör som ÄS säger växer "Jaget". I början av min strid upplevde jag att ÄS var den del som växte när jag nekade den. För ÄS skrek och skrek och ångesten kom. ÄS kändes gigantisk för den blev så tydlig inom mig, men sanningen var den att ÄS skrek och skrek för att den förlorade en smula makt. Vinst till mig!

 

Nu väntar snart sängen. Ja så är det. Klockan r strax efter sju och mina ögon går i kors. För få timmars sömn och en tidig morgon väntar. Efter lite mer än två veckors julledighet är det tid att ställa klockan för att gå till jobbet.

 

Hoppas du får en god fortsättning på det nya året!

 

Hej! Nu återstår det det inte så väldigt många timmar av året 2011. Det betyder såklart att 2012 närmar sig mer och mer. Jag ser framemot firandet av det nya året. Först kommer det bli middag tillsammans med nära och kära hemma hos min familj. Senare under kvällen är det tänkt att jag ska åka vidare tillsammans med en god vän till min väns vänner. Har träffat några av dem tidigare och ser framemot nytt folk.

 

Men efter som det är en blogg som ska följa mig på resan mot ett friskt liv så gäller det att vara ärlig. Först när jag blev tillfrågad om jag ville följa med på denna festen så ångrade jag mig när jag hade tackat ja. "Vad kommer det att bjudas på för något där?" "Usch, varför sa jag ja?" "Det är bättre att vara hemma" Dessa tankar kretsade runt i huvudet ett bra tag och jag funderade verkligen på att ringa och säga att jag inte kunde komma med. Men så tänkte jag: "Nej! Dessa tankar som jag tänker är inte mina egna. De är sjuka. Det gäller för mig att slå bort de!"

 

Nu är jag verkligen jätteglad över att min vän och de vi ska till bjuder med och välkomnar mig. Har nu lite klädproblem. Vet inte om jag ska ha klänning eller byxor. Är inte alltför ofta som jag är på festligheter som inte anordnas av familjen eller släkten. Och hur roligt är egentligen det? Att aldrig våga/tillåta sig själv att träffa nya människor. Jag tror att man på många sätt växer som människa i mötet med nya människor. Det kallas att leva, något jag verkligen vill göra mer av!

 

Så nu ska jag villa en timme eller två, så att jag orkar med allt, innan det är tid för att börja fixa mig inför kvällen och natten.

 

 

Hejsan!

 

Igår hade jag en dålig eftermiddag. Hade ångest. Mer ångest än vad jag haft på länge. Ångesten var så intensiv så att jag började att andas fortare. Kändes som början till en panikångest attack. Men lyckades lugna ner mig genom att fokusera på något annat. Började att läsa i en bok. Ångesten berodde på den dåliga kroppsbild jag har av mig själv och då föds rädslan för maten. Men igår efter att jag åt kvällsmat kom jag äntligen på vad jag ska göra när jag får ångesten. ÄTA! Kanske låter som en självklar sak, men jag har aldrig kunnat se det som en lösning på problemet innan. Men nu vet jag att det är det rätta.

 

Har funderat mycket över ångesten. Varför den uppkommer och när den uppkommer. Jag har kommit fram till att min ångest kommer när jag behöver mat, när jag ätit mindre bra. Så för mig gäller det att äta ordentliga portioner som gör mig mätt. Jag ska äta varierat från kostcirkeln så att jag ger kroppen all den näring den behöver. När jag känner att ångesten kommer (då mitt humör sviktar) så ska jag se till att äta något. Det sista som innebär att äta när ångesten bolmar upp kommer till att bli en riktig utmaning. Det vet jag, för det innebär att jag ska äta på "annorlunda" tider. Detta är något jag kan tycka är svårt. "Ska jag verkligen äta nu? Jag åt ju för bara en stund sedan och det är på tok för tidigt för mellanmål" Men hallå! Kroppen säger ju ifrån att den behöver mer näring! Äter jag bra måltider så kommer kroppen att vara nöjd tills det är dags för nästa mål.

 

Ångest är en sådan engeri tjuv. Den tar så mycket tid. Tid som jag gärna hade lagt på andra roliga, trevliga, lärande och unika upplevelser. Så om man skippar att låta ångesten ta en massa energi kan man istället få uppleva allt annat!

 

Jag själv upplever en starkare ångest nu när jag bryter mig loss från ätstörningen, än när jag var som djupast i den. Anledningen till detta tror jag beror på att jag nu kämpar emot ångesten och ätstörningens vilja. Tidigare har jag bara följt med ångesten och gjort som den har sagt. Men nu slår jag tillbaka och i början blir då ångesten extra stark, för den vill vinna. Men jag kan nästan ge mig tusan på att ju mer jag slår tillbaka ångesten, desto mindre kommer den att bli. Det kommer ta en tag men någon gång kommer den att ge sig. Denna gången är det inte jag som ger mig först!

 

 

Precis som Blondinbella skrev för ett litet tag sedan så använder jag gärna ordet mål istället för löfte. Det blir inte lika pressat och det är roligare att uppfylla ett mål.

 

• Bli min egen bästa vän och älska mig själv och min kropp
• Börja på en kvällskurs/aktivitet
• Åka utomlands
• Djupforska i vad jag vill göra i framtiden

 

Detta är alltså mina mål. Målen har jag funderat på under en längre tid och det ligger något bakom dem. Det första målet har väldigt mycket att göra med min resa. Jag vill lära mig att acceptera och älska mig själv. Men för att jag ska lyckas med detta målet krävs det mycket övning och att jag vågar släppa taget om ätstörningen på riktigt. Låter så enkelt när jag skriver det, men jag är medveten om att verkligheten är hårdare. Det andra målet har jag satt för att jag just nu ofta känner "jag har inget att göra". Har slutat att träna och vill nu ha annat att fylla fritiden med. Jag vill hitta något intressant att lägga energi på. Vill ha något att se framemot. Att åka utomlands innebär att jag ska åka utomlands och njuta på riktigt! Jag har varit utomlands en gång tidigare och hela resan gick för min del ut på att förbruka kalorier och hitta det mest kalorifattiga på menyn. Inte en dag på den resan så kände jag värmen från solen, då jag hela tiden frös. Nej på nästa resa ska jag verkligen vara där och njuta. Det sista målet innebär inte att jag måste veta precis vad jag vill jobba/utbilda mig som/till när 2012 är slut. Målet innebär mer att jag ska fundera och utforska för att få en lite klarare bild av vad det är jag vill.


Vad har ni för mål för 2012?

Hej och hjärtligt välkommen till min blogg. Denna blogg kommer att få bli mitt nya livsprojekt. Denna blogg ska bli min väg bort från en ätstörning. Detta är början och jag hoppas att ni hänger med mig ända till slutet. Min inspiration till denna blogg kommer från "Vägen från 37 kilo", som är en fantastisk blogg. Den drivs inte längre men alla inlägg finns samlade och dit vänder jag mig ibland för att lugna kaoset i huvudet.

Så vem är då jag? Det kommer att klarna mer och mer ju längre tid det går. Men för att börja någonstans så kan jag säga: Hej jag heter Emy och detta är min resa!

 

 

Name
Email

Archive

Januari 2012 - December 2011 -

Tags

Om det friska och fria - Om det skadade - Om min resa - Om mina mål - Om ångest -