Det ser inte bara på mitt arbete. Det sker troligtvis i din skola, i ditt arbetslag, i din kör, i din träningsgrupp och på alla andra ställen då vi umgås med människor. Det finns nog minst en person i ditt liv som talar och predikar om hälsa på ett extremvis. Ett vis som påverkar dig, oss, med en ätstörning.

I ettan på gymnasiet så minns jag en situation som påverkade mig och mina tankar. Jag var i ett arbetslag där huvudämnet på de gemensamma rasterna var bantning. Det diskuterades vad man fick och inte fick äta. Hur stor mängd som man fick äta av det som var tillåtet. Jag fick höra hur snabbt man tappade kilon och hur fräsch man blev. Där satt jag, en tjej på 16 år, men öronen vidöppna och sög in all information som en svamp. Självklart blev jag påverkad och la om hela kosten för att äta så "rätt" som möjligt.

Det var väl kanske just den stora skillnaden mellan mig och majoriteten av de andra i arbetslaget. Jag följde "reglerna" slaviskt och fuskade aldrig. De andra tog det hela med en nypa salt och unnade sig när de var sugna på något från den "förbjudna" listan. Jag slutade så småningom på praktiken och lämnade arbetslagets "hälsokonferenser".

Under en sommar på ett ålderdomshem så diskuterades det och jämfördes det vikt. Fick höra att en äldre kollegas flickvän vägde mindre än mig. "Jag är yngre och jag ska väga mindre än henne" tänkte jag. Detta var också oerhört triggande och ännu en gång dög jag åt mig som en svamp. Vad jag inte visste då var att kollegans flickvän var mycket kortare än mig och hade därför en lägre vikt som passade henne.

På min nuvarande arbetsplats finns det en PT och "hälsomänniska" i mitt arbetslag. Nästan varje dag sedan jag började där i september har våra samtal styrts in på ämnet hälsa. Det har handlat om hur mycket man ska träna vad man ska äta osv. Såklart har detta triggat min ätstörning, men efter nästan tre månader så började jag ta avstånd från dessa samtal. Jag kände att det blev så fel. Personen har fått mig att må dåligt, jag var presterade för henne och inte för mig. När jag lämnade jobbet för att träna var det för att visa henne hur "duktig" jag var. Hon såg mig aldrig när jag tränade. Men av någon anledning så tvingade jag mig själv till att träna för att kunna berätta att "Oj vad skönt det var att träna igår" när jag kom till jobbet nästa dag. Personen talar om för mig vad jag får och inte får äta. Vad som är "dåligt" och vad som är "bra". Aldrig något prat att som en fungerande människa behöver man äta av allt för att fylla kroppens behov. Man behöver äta något man unnar sig också för att tillfredsställa ens psykiska behov. Men på min arbetsplats kan jag även se personen äta sådant hon väljer att tala om för mig är dåligt. Jag menar inte att hon äter fel. Men vad jag försöker säga är att man ska inte tala och lära ut sådant som man själv inte följer. Talar en person om vad som är rätt och fel och sedan själv inte lever efter det, tycker jag det visar tydligt att det där med "rätt och fel" inte innehåller någon logik. Så prata inte om sådant som inte är hållbart. För det finns fler som jag som drar till sig alla knep, trix och "nyttigheter" som små svampar. Vi är extra känsliga och för oss är detta snacket mer skadligt än bra.

Ingen på min arbetsplats vet om min ätstörning, den märks inte längre på utsidan i samma utsträckning som förr. Jag har ett friskt BMI. Under de sista två veckorna innan jag gick på semester har jag varit så nära på att säga att jag har en ätstörning. Men av någon anledning vill jag inte heller säga det. Jag vill inte att mina kollegors syn på mig ska ändras. Jag vill ju inte ha min ätstörning och vill inte att den ska vara en del av mitt liv. Släpper jag in den i mina kollegors vetande så är jag orolig för att den ska få för stor fokus och att jag ska gå ner mig i den igen. Jag vill utesluta dess påverkan av mig. Är det någon som har varit med om liknade händelser? Är det någon som känner igen sig?

När jag skriver detta ser detta så kan jag börja se mönstret till början av min ÄS. Snart kan jag kanske även hitta den tidpunk då den föddes. Jag har nämligen insett att den har varit med i mina tankar under fler år än vad jag trodde.